Johanna Angelica Pettersson

Nu har det gått några dagar sedan man tog examen uppe i Östersund, men jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag är utbildad socionom. Att jag har bott och studerat i Östersund i 3½ år. Inte för att det har känts som en lång tid utan för att tiden har gått så otroligt fort. Minns min första dag, min första vecka där uppe som om den vore igår. En vilsen Hagförsing som inte en jävel förstod. Den första terminen var lite svår, många frågetecken, många "va?" och "ursäkta?". Under min studenttid har jag träffat många nya människor; människor som har kommit att bli nära vänner och som alltid kommer ha en plats i mitt liv och hjärta men också vänner som jag glidit ifrån. Jag har växt som person och min blyghet har släppt mer och mer för varje år som har gått uppe i Östersund, jag har vågat att prova på nya saker, jag har även växt som person och jag har lärt känna mig själv på ett bättre sätt.

På lördag den 28 maj hade vi i klassen examensmiddag uppe på universitetet. Kvällen började med mingel på Oscars (skolpub) och sedan fick vi avnjuta en trerätters middag - riktigt god mat. Under middagen var det tre personer som höll tal, och ett av dem var riktigt fint och hjärtgripande. Efter middagen gick alla vidare till Oscars igen för att fortsätta festandet och dansandet. Det var lite tråkigt att vissa ur klassen gick vidare ut men det var ändå förståeligt då stämningen inte var allt för rolig i början - det tog ett tag innan festandet kom igång. Kvällen avslutades med en 20 minuters efterfest - jag var så otroligt trött och klockan var faktiskt 03 på morgonen. Kom i säng två timmar senare efter en massa tjejsnack - och sova fram till halv 2 dagen efter.

Själva examensdagen började med en champagnefrukost uppe på universitetet - en inbjudan från lärarna. Vår psykologilärare och en annan lärare höll tal och sen sjöng alla lärarna från instutitionen Jämtlandssången för oss studenter. Riktigt mysigt och fint av dem. Vid 12- tiden kom mamma och Lennart upp och då packade vi in allt i bilen och sen bar det av mot kyrkan. Det var faktiskt första gången som jag var in i storkyrkan i Östersund - bättre sent än aldrig som man brukar säga. I kyrkan höll rektorn ett tal - lyssnade inte så noga men det var säkert ett fint tal, efter det sjöng skolkören för oss (inte bra alltså..). Det var fyra eller fem program som satt i kyrkan och alla ur samtliga klasser fick gå upp en och en för diplom - och sen en gruppbild på det som släkt och familj fick komma upp och ta. Min klass var helt klart störst. Kände mig nästan lite känd då allas släkt och vänner kom för att ta kort på oss - paparazzi.  


Jag och Bita på minglet innan middagen

Mingel: Linda, Linn, Jennie, Elin, Josefin, Karoline och Maria

Mingel: Mattias, Jessica, Maria, Anna, Daniel, Petra, Daniel och Magnus

Under middagen

Elin (tjejen som har fixat allt) håller tal

Ann- Louise håller tal

Alla var djupt koncentrerade på maten

Carol, Sherry, jag, Bita, Jina, Anna och Salem

Dans

Marlené, Mickaela, Linda, Rebecka och Cecilia

Daniel, Mattias, Pontus och Magnus

Värmlandsgänget: Mattias, Marie, Saman, Jennie och jag

Champagnefrukost på skolan tillsammans med lärarna från instutionen

Vår psykologilärare håller ett (konstigt) tal för oss

Vår lärarare i kris & trauma håller ett fint och inspirerande tal

Lärarna sjunger Jämtlandssången för oss studenter

Mittuniversitetes rektor håller tal (mycket inspirerande)

Klassbild i kyrkan (tänk att vi alla klarade oss)

Gruppbild

Fan vilken tid man egentligen har haft där uppe i Östersund - även om man ibland har önskat att man kanske kunde ha gjort lite mer tillsammans med vännerna, men även andra ur klassen. Tack för denna tid allesammans och lycka till med allt ni tar för er i framtiden.


Johanna Angelica