Johanna Angelica Pettersson

Härom kvällen kunde jag inte somna, låg och tänkte på en massa minnen, minnen som jag saknar. Som jag vill ha tillbaka! Låg och tänkte på en gammal vän, på det dåliga men även på de få fina/roliga minnena som vi delar! Vår vänskap blev riktigt stark då vi var 15 år efter att vi hade vart och sett luciatåget i kyrkan! Den kvällen kommer jag adrig att glömma, kvällen som vi blev jagade av talibanen :) Vi pratade om den kvällen i flera veckor, jag skrattade åt den så att det gjorde ont i magen. Kan fortfarande skratta åt den än idag! Vänskapen höll sig lika stark då vi fyllde 16 år och började på gymnasiet, men efter en tid så började saker och ting hända. Jag insåg att min vän inte kunde umgås med flera personer, utan hon tyckte bättre om att umgås "två och två", sin vän bytte hon ut lika ofta som hon bytte underkläder. Under denna tid så existerade jag aldrig, utan då hon var trött på sin nyfunne vän så kom hon alltid tillbaka till mig. Som om ingenting hade hänt. Och dum som jag var så fanns jag kvar för henne också. Ni kanske frågar er själva varför jag aldrig bad henne dra åt helvete, det berodde helt enkelt på att hon var den enda som riktigt kände mig! Och dels av alla bra minnen som vi hade tillsammans. Och för att hon var min vän, min enda riktiga vän. Kommer ihåg hur en annan vän varnade mig för henne, berättade att hon alltid hade varit sådan, en person som utnyttjar andra! Detta pågick under första och andra ringen på gymnasiet. Under sommaren, innan vi skulle börja sista året, efter att jag fyllt 18 år så åkte vi till Sthlm. Shoppade och festade i fyra dagar. Här skapades ett annat minne som jag absolut aldrig kommer att glömma! Helt underbart, oförglömligt :) Efter den här resan tillsammans så förändrade vår vänskap rejält, när vi kom hem så var hon som en helt annan person. Vi festade varje helg (fre, lör) och var och varannan onsdag. Vi hade ju trots allt just fyllt 18 år. Men varje gång som vi gick ut och festade så blev jag lämna ensam, låt oss säga att hon var mer än populär hos det motsatta könet, och varje gång då festen var slut så fick jag gå hem ensam! Varför? Använd er fantasi. Det var inte bara jag som märkte av detta, andra gjorde det också. Inte på något positivt sätt direkt! Efter den här tiden så gled vi alltmer isär ifrån varandra! Det var riktigt jobbigt. Varje dag så saknade jag henne. Då jag var 19 år 6½ månad så ringde jag henne och bad henne dra åt helvetet, jag berättade hur jag kände. Att jag var trött på att behöva ta all skit, att bli nedtrampad på och utnyttjad. Vi sågs inte, eller pratade med varandra på 4 månader. Till slut blev vi bjudna till samma fest, vi hade så många gemensamma vänner att det bara skulle bli jobbigt om vi inte kunde prata med varandra. Vi sågs, pratade, och sa att vi skulle försöka. Allt var så svårt, vi visste inte riktigt vart vi hade varandra trots att vi en gång hade varit bästa vänner! Tiden gick. Vi fick aldrig vänskapen tillbaka. Hon flyttade, sen flyttade jag! Idag är vi ingenting!

Trots allt som vi gick igenom så kommer hon alltid att förbli den människa som kännt mig bäst, mina dåliga sidor, de bra som jag hade (hoppas på några iaf) och mina djupa och mörka hemligheter! Det spelade ingen roll hur ovänner vi var, eller hur mycket vi hatade varandra, så ställde vi alltid upp för varandra! Alltid, vart vi än var. Kommer aldrig att glömma den natten då jag låg och grät i flera timmar, jag kunde inte sluta tänka, jag kunde inte somna. Jag ringde henne och kunde inte få fram ett enda ord, jag bara grät i luren. Allt hon sa var: Gå ner till porten och öppna, jag kommer direkt! Och hon kom direkt också. Där satt hon och höll om mig, tröstade mig tills jag gråtit klart! Den här delen av vänskapen kommer jag alltid att sakna, tänker på den rätt så ofta nu för tiden! Jag saknar att kunna ringa någon mitt i natten bara för att prata, att kunna gråta ut på någons axel och att ha någon som känner till ALLT om mig! Someone who takes me for who I am..

.. and belive me: I was no angel in this story, but neither a devil..